I mörkret

Oförglömlig - mitt första besök i Svartkrogen

För mer än 10 år sedan öppnade den första mörkrestaurangen i Zürich. Idén är enkel: det är helt mörkt så att man kan koncentrera sig på ljud och smak. Man kan uppleva världen som en synskadad person. Personalen är också ofta blind, så att de upplever det tvärtom: en gång har de det enklare att orientera sig.

Jag har varit intresserad i det ganska länge, men har aldrig hunnit att göra det. Det är inte så lätt. De flesta mörkrestauranger är tydligen ganska framgångsrika, men det finns få ändå. I Sverige finns bara en: Svartkrogen i Västerhaninge.

Tyvärr är det inget som man kan göra när som helst. Krogen är öppet bara en eller två gånger om månaden. Det är inte heller något vanligt restaurangbesök: man går tillsammans in och tillsammans ut. Det är inte direkt billigt: 895 kronor kostar det per person och man måste bekräfta skriftligt att man kommer. Jag fick det i present så att jag kund njuta utan sådana besvär.

Men man får något för pengarna. Restaurangen ligger nämligen inte mitt i stan, utan på landet:

Almåsa Konferens nära Västerhaninge - idyllisk i skärgården

Almåsa Konferens ligger 3 mil söder om Stockholm i Haninge. Det är inte möjligt att åka kollektiv, men de har en överenskommelse med ett taxibolag så att man får rabatt. Almåsa ligger i skärgården och har funnits sedan 1950-talet. Det drivs av synskadade och är speciell inriktad på dem – det finns t.ex. högtalare med olika ljud för orienteringen. Det är dessutom allmän hög standard: fyra stjärnor visar skylten.

De som har lite tid innan kan bada och basta om de fill. Kvällen börjar med lite mousserande vin ooch en introduktion av Joakim, som är synskadad själv och är vår ”programledare”. Alla ombedes att plocka undan eller stänga av alla ljuskällor. Man glömmer ibland att mobiler och klockor lyser. Det spelar ingen roll i vardagen, men om rummet ska vara helt mörkt vill man inte ha det.

Därför hänvisades vi: om man har speciella önskemål angående maten, måste man säga till innan. Har man allergier eller är vegetarian finns det ingen möjlighet att identifiera maten på tallriken utan att prova. Dessutom var tre rätters menyn hemlig. Smakupplevelsen gäller och man skulle gissa vad man äter.

Svartkrogen själv är belägen i liten sidobyggnad. Toaletten har belysning, allt annat inte. Ingången är en liten korridor med några sväng så att det är helt svart efter ett eller två varv. Väggen är utklädd med några grejer att känna i, och i slutet står en servitör som hjälper gästerna komma till borden.

Den som vågade kunde även gå på toaletten utan att få hjälp. Jag gjorde det inte. Jag visste inte ens vem våra grannar var.

De enklaste grejerna blir utmaningar: att öppna en flaska och hälla i vattnet. Jag använde fingret för att kolla. Samma sak när man äter: att använda bestick är nästan ambitiös, och i slutändan måste man ändå testa med fingrerna om det är något kvar på tallriken.

Man förstår hur svårt det måste vara för synskadade att göra vardagliga grejer och i uppfylla sällskapsnormen. För servitörer måste det ha varit spännande att vara i en helt annan roll en gång.

Apropå servitörer: vi visste inte att deras bisysselsättning är att vara en komedigrupp och bandet ”De synliga”. Finns även på Spotify.

Så blev det aldrig tråkig under kvällen. Visst fortsatte det flimmra framför ögonen, men tappar tidskänslan helt. Man associerar ju med mörker mest en sak: att sova. Utan musiken skulle jag kanske ha somnat.

Efter en rolig ”show” (absurd i detta sammanhang) och bra mat gick vi tillbaka till ljuset – tre timmar hade gått. Jag skulle gärna ha sett rummet. Det måste ha varit kaotisk.

Därefter fanns det te och kaffe i huvudbyggnaden.

Allt i allt var det värd priset. Inget som man kan göra oftare och inget som man kan ge bort som present. Men i alla falle en spännande upplevelse som man kan rekommendera till alla som inte är mörkrädda.

Där gömmar sig tyskarna – tyska invandrare i Stockholms län

I Tyskland födda som andel av hela befolkningen i kommunen (Data: Dagens Nyheter, Statistiska Centralbyrån, grafik baserad på en karta från Wikipedia-användaren Lokal_Profil, CC-BY-SA 2.5)

I 2009 beslöt Dagens Nyheter att avskaffa Stockholmsdelen. Vad bra att de har ångrat sig. Sedan dess har det varit en massa intressanta artikel om Stockholmstrakten. En sådan fanns förra veckan om invandring till Stockholms Län. Då kartläggdes varifrån invandrarna kommer och vart de har flyttat: eller mer noggrannt sagt visade statistiken personer som föddes utrikes efter födelseland och kommun.

Data kommer väl från SCB, men det är något speciellt med det eftersom det går bara att leta upp en allmän statistik om personer som föddes utomlands på SCB:s hemsida. Dock detaljnivån är inte detsamma: man får inte något om den regionala fördelningen. DN:s artikel denna vecka visar just det.

Självklart är det invandrarna från Finland som dominerar statistiken fortfarande. I 23 av 26 kommuner är de den största gruppen. Men fördelningen ändras sakta. Idag finns det fler människor från Turkiet i Botkyrka, och i Sollentuna har iranerna störst andel med en liten marginal för tillfället. Södertälja domineras naturligtvis av irakerna.

Varför tycker jag att statistiken är intressant? Jag är själv invandrare. Det pratas lite om min grupp, men vi är bland topp tio i 23 kommuner i länet: tyskarna. Bara i Upplands Väsby, Sundbyberg och Botkyrka är vi inte bland de största grupperna.

Jag undrade: var finns det flest tyskar? Jag räknade inte med en tysk ghetto, men det finns säkert tendenser. Alltså använde jag SCB:s data tillsammans med DN:s statistik för att göra en karta om tyskarnas fördelning i länet. Resultatet visas i figurerna. För de tre kommuner där tyskarna är inte bland topp tio kan andelen inte visas.

Totalt finns det 48442 personer i Sverige som är födda i Tyskland, och 11757 bor i Stockholms Län. Det motsvarar en tysk småstad, men fördelad på en stor region.

Intressant är att det finns inget tydligt mönster – de 10 kommunerna med den högsta andelen tyskar är:

  1. Lidingö: 0,84 % (371 födda i Tyskland)
  2. Danderyd: 0,84 % (268)
  3. Södertälje: 0,83 % (731)
  4. Täby: 0,81 % (520)
  5. Österåker: 0,75 % (297)
  6. Solna: 0,68 % (473)
  7. Vallentuna: 0,63 % (193)
  8. Salem: 0,60 % (94)
  9. Upplands-Bro: 0,60 % (144)
  10. Nacka: 0,58 % (527)

(OBS: i Botkyrka är antalet okänd, men andelen är max 0,74 %. Därför är det möjligt att kommunen borde vara med.)

Personer födda i Tyskland som andel av alla utrikes födda i respektive kommun i Stockholms Län (Data: Dagens Nyheter, Statistiska Centralbyrån, grafik baserad på en karta från Wikipedia-användaren Lokal_Profil, CC-BY-SA 2.5)

Det verkar så att det finns i huvudsak två typ kommuner som har lite fler tyskar:

  1. Relativt förmögna förorter som Danderyd och Täby. Antagligen är tyskarna lite bättre utbildade och rikare när de kommer till Sverige.
  2. Naturrika landskommuner som Södertälje (man glömmer ibland att Södertälja har en stor yta) och Österåker, men med bra kommunikationer till stan.

Solna passar inte riktigt in. Jag misstänker att Solna liknar mest de lite ”bättre” delar av Stockholm som har troligtvis fler tyskar än typiska miljonprogrammetsområden. Men jag gissar bara: Sundbyberg är ganska likt och har en ganska liten andel tyskar.

Det visar också lite problemet med det hela: kommunerna är inga homogena strukturer. Stockholm t.ex. har både det rika Östermalm och den fattigare Rinkeby. Dessutom är tyskarna relativt jämt fördelade. Självklart ligger mellan 0,3 % och 0,8 % mer än en faktor två. Dock hos invandrarna från mellanöstern t.ex. är fördelningen troligtivs mycket mer ojämt.

Intressant är att min egen hemkommun, Värmdö, är den enda som har tyskarna som den andra största invandrargruppen. Befolkningsandelen är dock lågt. Bland de 4337 utrikes födda är 1342, alltså drygt en kvart, från Finland. Tyskarna ligger långt efter: 211 invånare räcker för andra plats. I en kommun som har vuxit mest i hela Sverige under de senaste 30 åren har befölkningsstrukturen inte ändrats så mycket. Andelen utrikes födda har stigit från 10,4 till 11,2 procent de senaste tio åren. Och de som kom från Finland under 60- och 70-talet är fortfarande störst invandrargrupp här. Så spelar tyskarnas andra plats här ingen roll.

Så är tyskarna en rätt stor invandrargrupp som utgör ingenstans den största andelen, men finns nästan överallt ändå.

Dagar som man inte vill bli påminnad av – idag: Führers födelsedag

Vad som man inte vill läsa - imorse på Essingeleden

Ovanför Fredhällstunnel på Essingeleden finns det ofta affischer för allt möjligt. Jag ser dem inte ofta eftersom jag tar nästan aldrig bilen till jobbet. Idag gjorde jag det dock, och just på dagen då en viss Adolf Hitler fyllde 123 år. Det glädjer somliga nynazist-idioter tydligen så mycket att de fästnade det otroligt subtila och upplysande budskapet ”Heil Hitler” och en någon dum symbol vid tunneln.

Äckligt. Tyvärr finns sådana idioter även i Sverige.

Jag rinde polisen. De visste redan om det och ska ta hand om det.

En liten påminnelse om igår för 100 år sedan

Grav av Scott, Wilson och Bowers (Bild: Tryggve Gran, public domain)

Jag har varit ganska mycket intressat av polarforskningen den senaste tiden, speciellt Scotts och Amundsens expeditioner till sydpolen för exakt 100 år sedan.

Lika exakt för 100 år sedan dog Robert Falcon Scott tillsammans med sina kamrater Henry Bowers och Edward Wilson i ett tält på 79° 50′ S, bara 11 geografiska mil ifrån en stor depå.

Det hade varit en mycket plågsam returresa. Den 19 januari 1912 nådde de sydpolen, mer än en månad efter Amundsen, vilket måste ha varit ett tufft bakslag. Det är svårt att tänka sig idag att resa på ett sådant sätt. Inte bara att resan till polen var 250 mil tur och retur, utan utrustningen var mycket primitivare då än idag. Dessutom saknades fundamentalt kännedom av näringslära, så att matransonen var för lite och vitamin C brist ledde till flera fall av skorbut, som möjligen påverkade också Scotts grupp.

När den sista stödgruppen återvände hem hade Scott oförväntat beslutat att ta fem män istället för fyra – möjligtvis en anledning till misslyckandet. På vägen tillbaka dog Edgar Evans redan den 17 februari 1912, troligtvis efter ett fall och en svår skada. Lawrence Oates mådde också allt sämre och vädret blev värre. Det visade sig att reserverna var för lite och de fick rädda sig från depå till depå. Den 16 mars 1912 lämnade Oates tältet för att dö i kylan. Den enda källa som finns är Scotts anteckningar – de andra hade slutat skriva långt innan dess. Han citerar Oates:

I am just going outside and may be some time.

Offret kunde dock inte rädda dem andra. 5 dagar senare fick de stanna igen på grund av dåligt väder. Maten tog slut. Anteckningarna från de sista dagarna är delvis konstiga. Scott visste delvis inte vilket datum var rätt. En gång pratar han om att de var överens att dö under marschen. En annan gång skriver han, att Bowers och Wilson skulle gå till depån. Och sedan verkar det så att han har hopp igen. Konstigt är också att det hände tydligen ingenting de fem dagarna innan de dog. Men det kan också vara fel datum igen.

Sista inlägget lyder:

Thursday, March 29.—Since the 21st we have had a continuous gale from W.S.W. and S.W. We had fuel to make two cups of tea apiece and bare food for two days on the 20th. Every day we have been ready to start for our depot 11 miles away, but outside the door of the tent it remains a scene of whirling drift. I do not think we can hope for any better things now. We shall stick it out to the end, but we are getting weaker, of course, and the end cannot be far.

It seems a pity, but I do not think I can write more.

R. SCOTT.

For God’s sake look after our people.

De hittades i antarktiska våren därefter av en sökgrupp som tog med sig deras antecknar och många geologiska prov. Det är också det enda som man kan säger definitivt: när det gäller vetenskapliga resultat var Scotts expedition mer värdefull.

Men allt annat är kontroversiellt. Utan tvekan var Amundsen bätte utrustad och använde sig av Inuiternas erfarenhet. Men om det var Scotts fel att det blev en katastrof i sin grupp är svårare att säga. Hans dagböcker visar att han funderade mycket om utrustningen och försörjningen. Som i nästan alla stora katastrof var det en massa små fel som ledde till ett stort fel som hade tragiska konsekvenser.

Jag vill bara hänvisa till ett utmärkt projekt som har fått mycket mindre uppmärksamhet än det förtjänar: Scott vs. Amundsen är en blogg som bl.a. visar anteckningar i dagböckerna. Den berättar historian exakt 100 år efter händelsen på ett mycket nyktert men också fascinerade sätt. Jag har djup respekt för den anonyma skaparen som sedan 2007 (!) fortsatte trots faktisk inga reaktioner från publiken.

Hur jag hamnade på Aftonbladets hemsida

Jag i min tv-källare: väldigt sur över Com Hems prispolitik (Foto: Ausriss Aftonbladet-Startseite)

I februari tyckte jag att det var dags efter 6 år i Sverige att blogga lite på svenska. Jag var glad att det kom några kommentarer efter min kritik av Com Hems senaste prishöjning och deras prispolitik. Men jag jade inte förväntat att hamna högst upp på Aftonbladets hemsida.

I tisdags ringde John Granlund från Aftonbladet som hade läst mitt inlägg här och ställde och några frågor. Anledningen var att KO hade granskat tv-bolagen och var mycket kritisk mot ”kortavgifter” och ”krypteringsavgifter” som de tar. Från min synpunkt är det bara en låtsasavgift för att kunna visa lägre priser i reklamen. Det var en del av kritiken som jag beskrev i mitt inlägg.

Jag var lite tveksam att bli fotad, men till slutet sade jag ja – jag står ju för mina åsikter och om även om de publiceras kan det inte vara så fel att det skulle bli pinsamt. Fotografen kom hem (haha) till oss sent på kvällen och tog en massa kort.

Sedan hände: ingenting. Jag hade förväntat att det skulle komma i pappersutgåvan igår. Men ingenting fanns där, och med hänsyn till att DN redan hade publicerat KO:s beslut trodde jag att hela historian kastades. Jag förmodade att det hade något att göra med KO:s förbud mot oseriös bantningsreklam i Aftonbladet.

Men det var faktisk bara för mycket på gång efter hela skandalen kring Tolgfors och hans avgång, som John förklarade mig när jag ringde. Ikväll publicerades artikeln faktisk. Fotot är det roligaste: det ser så mörkt ut att jag inte bara verkar sur utan att folk måste anta att min tv står i källaren.

Självklart är min position väldigt förkortad. Det största problemet är att tv-bolagen låtsas att priset är mindre som det är. Det gör det svårt att jämföra priser. Men i stort sett är jag ganska nöjd. En ovanlig succé skulle jag tycka efter några blogginlägg. Det är mycket uppmuntrande att fortsätta med det.

Inga studentflak i innerstan längre

Studentflak (Bild: Holger.Ellgaard, CC-BY-SA 3.0 unported)

Sedan 1968 finns det ingen studentexamen längre i Sverige. Ändå finns det goda skäl att fira när man avslutar gymnasiet och siktar på livet som vuxen.

Studentflak är en del av firandet, och även om jag fick aldrig göra det själv är det något grundläggande att åka rund med ett sådant fordon, tycker jag. Något sådant måste firas stort.

CG Wrangel, chef till trafikpolisen, och Ulla Hamilton, trafikborgarråd i Stockholm, tycker det tydligen inte. Eller i alla fall inte i samma utsträckning som jag. De tänker förbjuda studentflak i innerstan.

Visserligen finns det vissa nackdelar med de: högljutt och trångt blir det i stan under några dagar. Jag själv fick sitta i första raden som bussförare i bussen bakom en studentflak när en tjej kräcktes.

Men: So what? Det finns ju en redan en rad föreskrifter. Är stockholmarna inte beredda att acceptera det några få dagar per år så att eleverna får fira deras prestation som de vill? Vilken signal är det att säga till dem att de är välkomna så länge de stannar i förortena?

Det känns som en idioti. Byggandet av spårvagnssträckan är inte heller någon anledning. Det har ju inte ens börjat, och även om: Fördröjningar har redan varit så stora att studenterna knappast spelar någon roll i det.

Även om det stör några och skapar lite trafikkaos – inga skäl till ett förbud av något som eleverna har sett fram emot under några år.

Allt som jag äger

Detta blogginlägg på PetaPixel såg jag nyss och tyckte att det var väldigt intressant. Fotografen Sannah Kvist bad 80-talister att flytta hela deras egendom till rumhörnet och fotade de bredvid.

En intressant inblick till en generation av svenskar. Inte bara variationen mellan rummen och grejer som visas – en av de har även en gammal skärm kvar. Det är också mängden som verkar vara ganska lite – i alla fall jämfört med mängder som vi fick transportera när jag flyttade sist.

Populärt – Com Hem vet hur man blir det

Kostar fr.o.m. 1 april endast 45 kr per styck: pappersfakturor från Com Hem (Foto: Flickr-användare mariahagglof, CC-BY)

Jag har haft det roligt med Com Hem de senaste åren: usel kundvård, gömda prishöjningar och förärgliga telefonsamtal. Den enda anledningen att stanna som kund hos dem var att det är den enda möjligheten att få tysk tv – även om det är bara två inte särskild intressanta kanaler.

Därför har vi accepterat deras falska prispolitik med införandet av en månadlig ”kortavgift” i 2009. Det enda abonnemang som slipper denna avgift har blivit så oattraktivt att det är praktiken en prishöjning som kan gömmas i reklamen.

Idag fick jag ett nytt glatt brev från Com Hem:

Hej och tack att du är tv-kund hos Com Hem!
Vi hoppas att du är nöjd med Digital-tv Medium 8 Favoriter – vårt mest populära abonnemang.

För att stanna populärt följer en beskrivning om det stora kanalutbuted osv.

Och sedan:

Nu höjer vi priset på några tjänster för att kunna fortsätta investera i och utveckla marknadens bästa tv.

Priserna höjs fr.o.m 1 april:

Gammal Fr.o.m. 1 april Absolut höjning Relativ höjning
Abonnemang 159 kr 189 kr 30 kr 19%
”Kortavgift” 49 kr 59 kr 10 kr 20%
Totalt pris per månad 208 kr 248 kr 40 kr 19%

Omkring 19% höjning alltså, och man får: ingenting. I alla fall om man inte räkna ett löfte om ”utveckling” av ”marknadens bästa tv” som något.

Och det slutar inte där. Om man vill ha pappersfakturor får man betala 45 kronor (!!!) – otroligt.

Självklart kann man påstå att allt blir dyrare. Det stämmer, men om man räknar 19% tillbaka i tiden och jämför det med konsumentprisindexet, så ser man att höjningen motsvarar hela inflationen sedan 1995 (!). Även om tjänsterna har blivit mycket bättre, så rättfärdigar det inte en sådan höjning. Man får ju inte glömma att kortavgiften började med omkring 30 kr per månad i 2009. Nu är det redan 49 kr. Om man antar att abonnemanget har inte blivit dyrare, så motsvarar det en prishöjning med 55% på bara tre år.

Med andra ord: det hela är en oförskämdhet.

Jag hade funderat om att bli även internetkund hos Com Hem igen när vår bindingstid går ut i maj. Det tänker jag inte göra längre. Och när det finns ett likvärdigt alternativt, så ska vi också byta tv-operatören.

Sex liv räddade, 168 drabbade av narkolepsi

Två år har gått sedan svininfluensan. Svenska Dagbladet publicerade igår några artiklar och försökt att dra slutsatser kring sjukdomen och vaccinationen. Bland annat intervjuas en mor, som inte vaccinerade sig och sina barn pga. ”magkänslan”. Kombinerad är det med information som var fel då och är fel nu.

Mer intressant är en artikel som innehåller mer information och en fin figur. Tyvärr presenteras det på ett sätt som gör det svårt att tolka. De jämför den relativa andelen av vaccinerade i befolkningen med det absoluta talet av narkolepsisjuka. Det tar inte hänsyn till landets befolkning.

Om man kollar upp befolkningen och beräkningar antalet vaccinationer per drabbade av narkolepsi får man detta märkliga resultat:

Antalet vaccinerade personer per rapporterad narkolepsifall, baserad på artikelns uppgifter och landets befolkning

Hur är det möjligt, att 12 miljoner vaccinerade sig i Spanien men bara en fick narkolepsi, medan samma vaccinationen orsakade sjukdomen med en trettio (!) gånger högre sannolikhet i andra länder?

Även om man tittar på de knappast synliga raderna i diagrammet ser man stora skillnader:

Antalet vaccinerade personer per drabbade av narkolepsi. Bara de med lägre kvoter visas.

Det visas att Sverige och Finland inte bara är topp i absoluta tal, utan även relativt. Om man tar 8% som andel av dem som vaccinerades i Tyskland, så får man resultat att fler (omkring 6,5 miljoner) vaccinerade sig där än i Sverige. Men antalet narkolepsifall är mycket lägre.

Det finns bara två möjliga slutsatser:

  1. Antingen uppgifterna är trovärdiga, dvs. de sammanställdes på lika sätt i alla länder och är representative. Då kan det inte finnas någon sammanhang mellan narkolepsi och vaccinationen.
  2. Eller uppgifterna är inte trovärdige, troligtvis på grund av olika grundlag och intresse att rapportera till myndigheterna.

Det sistnämnda är för mig den mer rimligare förklaringen. Det har ju hittats signifikanta skillnader i statistiken mellan icke-vaccinerade och vaccinerade personer gällande narkolepsifall. Svenska Dagbladets journaliste borde veta det, och det är bedrövligt att de överhudtaget publicera sådana opålitliga uppgifter.

Det gäller likadant för antalet dödsfall som presenteras i figuren nedre del. Med hänsyn till ovanstående funderingar är det mycket tveksamt att uppgifterna här är mer pålitiliga. Om det används samma standard för rapporteringen är det visserligen rekflekterad i statistiken.

Om man tror på dessa uppgifter så finns det ingen sammanhang mellan vaccinationen och dödsfallen. Det är mer förvirrande än klargörande.

Smittskyddsinstitutet påstår i alla fall att 6 människor kunde räddas efter deras analys.

Det är etiskt svårt att räkna upp 6 liv med 168 som drabbades av narkolepsi och de skyhöga kostnader. Men jag vill även här påstå: i efterskott är det lätt att döma ut tidigare beslut. Om svininfluensan hade blivit värre skulle vi prata istället om de människoliv som kunde ha räddats genom fler vaccationer. När man fick ta beslutet var det inte så lätt att se.

SvD:s artikel anmärker att slutgiltiga resultat saknas och att det är oklart när de kommer finnas. Med hänsyn till data som presenterades här är det för min del helt oklart hur man måste bedöma beslutet att vaccinera så många som möjligt.