Jag har varit ganska mycket intressat av polarforskningen den senaste tiden, speciellt Scotts och Amundsens expeditioner till sydpolen för exakt 100 år sedan.
Lika exakt för 100 år sedan dog Robert Falcon Scott tillsammans med sina kamrater Henry Bowers och Edward Wilson i ett tält på 79° 50′ S, bara 11 geografiska mil ifrån en stor depå.
Det hade varit en mycket plågsam returresa. Den 19 januari 1912 nådde de sydpolen, mer än en månad efter Amundsen, vilket måste ha varit ett tufft bakslag. Det är svårt att tänka sig idag att resa på ett sådant sätt. Inte bara att resan till polen var 250 mil tur och retur, utan utrustningen var mycket primitivare då än idag. Dessutom saknades fundamentalt kännedom av näringslära, så att matransonen var för lite och vitamin C brist ledde till flera fall av skorbut, som möjligen påverkade också Scotts grupp.
När den sista stödgruppen återvände hem hade Scott oförväntat beslutat att ta fem män istället för fyra – möjligtvis en anledning till misslyckandet. På vägen tillbaka dog Edgar Evans redan den 17 februari 1912, troligtvis efter ett fall och en svår skada. Lawrence Oates mådde också allt sämre och vädret blev värre. Det visade sig att reserverna var för lite och de fick rädda sig från depå till depå. Den 16 mars 1912 lämnade Oates tältet för att dö i kylan. Den enda källa som finns är Scotts anteckningar – de andra hade slutat skriva långt innan dess. Han citerar Oates:
I am just going outside and may be some time.
Offret kunde dock inte rädda dem andra. 5 dagar senare fick de stanna igen på grund av dåligt väder. Maten tog slut. Anteckningarna från de sista dagarna är delvis konstiga. Scott visste delvis inte vilket datum var rätt. En gång pratar han om att de var överens att dö under marschen. En annan gång skriver han, att Bowers och Wilson skulle gå till depån. Och sedan verkar det så att han har hopp igen. Konstigt är också att det hände tydligen ingenting de fem dagarna innan de dog. Men det kan också vara fel datum igen.
Thursday, March 29.—Since the 21st we have had a continuous gale from W.S.W. and S.W. We had fuel to make two cups of tea apiece and bare food for two days on the 20th. Every day we have been ready to start for our depot 11 miles away, but outside the door of the tent it remains a scene of whirling drift. I do not think we can hope for any better things now. We shall stick it out to the end, but we are getting weaker, of course, and the end cannot be far.
It seems a pity, but I do not think I can write more.
R. SCOTT.
For God’s sake look after our people.
De hittades i antarktiska våren därefter av en sökgrupp som tog med sig deras antecknar och många geologiska prov. Det är också det enda som man kan säger definitivt: när det gäller vetenskapliga resultat var Scotts expedition mer värdefull.
Men allt annat är kontroversiellt. Utan tvekan var Amundsen bätte utrustad och använde sig av Inuiternas erfarenhet. Men om det var Scotts fel att det blev en katastrof i sin grupp är svårare att säga. Hans dagböcker visar att han funderade mycket om utrustningen och försörjningen. Som i nästan alla stora katastrof var det en massa små fel som ledde till ett stort fel som hade tragiska konsekvenser.
Jag vill bara hänvisa till ett utmärkt projekt som har fått mycket mindre uppmärksamhet än det förtjänar: Scott vs. Amundsen är en blogg som bl.a. visar anteckningar i dagböckerna. Den berättar historian exakt 100 år efter händelsen på ett mycket nyktert men också fascinerade sätt. Jag har djup respekt för den anonyma skaparen som sedan 2007 (!) fortsatte trots faktisk inga reaktioner från publiken.